De Frihetliga Kommunisternas Organisations-Plattform

KONSTRUKTIV AVDELNING


 

PROBLEMET MED DEN SOCIALA REVOLUTIONENS FÖRSTA DAG

Det grundläggande målet för arbetarna i kamp är inrättan det, genom revolution, av ett fritt och jämlikt kommunis tiskt samhälie grundat på principen "från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov".

Men detta samhälle kommer inte till stånd av sig självt, utan endast genom kraften av en social omvälvning. Dess förverkligande kommer att inträffa genom en social revolutionär process, mer eller mindre utdragen, ledd av segerrika arbetares organiserade styrkor i en bestämd riktning.

Det är nu vår uppgift att visa denna riktning, och att formulera positiva, konkreta lösningar på de problem som kommer att drabba arbetarna från den sociala revolutionens första dag.

Det är självklart att byggandet av det nya samhället bara kommer att vara möjligt sedan arbetarna segrat över det borgerliga, kapitalistiska styrett och dess representan ter. Det är omöjligt att börja byggandet av en ny ekonomi och nya sociala förhållanden, medan statsmakten, som försvarar slavstyret, inte har krossats, medan arbetare och bönder inte har gripit, som revolutionens mål, makten över den industriella och agrikulturella ekonomin.

Alltså, den allra första socialt revolutionära uppgiften är att krossa det kapitalistiska systemets statliga byggnad, att expropriera bourgoisin och alla priviligerade element i allmänhet på maktmedlen, och överallt slå fast viljan hos arbetarna i revolt, som uttrycks genom den sociala revolutionens grundläggande prìnciper. Denna aggresiva och nedbrytande sida hos revolutionen kan endast tjäna till att bryta vägen för de positiva uppgifter som bildar meningen och kärnan i den sociala revolutionen.

Dessa uppgifter är som följer:

  1. Att lösa, i frihetllig kommunistisk mening, problemet med landets industriella produktion.
  2. Den liknande lösningen av de agrara problemen.
  3. Att lösa problemet med konsumtion.

PRODUKTION

Med tanke på att en nations industri är resultatet av ansträngningar hos flera generationer arbetare, och att de olika förgreningarna i industrin är tätt sammanlänkade, betraktar vi all produktion som en enda verkstad av producenter, som i sin helhet tillhör alla arbetare kollektivt och inte ett litet fåtal.

Den produktiva mekanismen i ett land är allmän och tillhör hela arbetarklassen. Denna tes bestämmer karaktären och formerna för den nya produktionen. Den kommer även att vara gemensam i den mening att de produkter som tillverkas av arbetarna tillhör alla. Dessa produkter av alla slag, är arbetarnas gemensamma fond av tillgångar, där var och en som deltar i produktionen får det hon behöver, på en jämlik grund för alla.

Det nya produktionssystemet kommer att utrota byråkratin och utsugningen i alla dess former, och i deras ställe sätta principen om kamratligt samarbete och arbetarnas solida ritet.

Medelklassen, som i ett modernt kapitalistiskt samhälle utövar förmedlande funktioner, handel osv, likväl som hela bourgeoisin, måste ta del i det nya produktionssättet på samma vilkor som alla andra arbetare. Om inte, så placerar sig dessa klasser själva utanför arbetarnas samhälle.

Det kommer inte att finnas några chefer, några företagare, ägare eller statsutnämnda ägare (som i den bolsjevikiska staten). Förvaltningen går i denna nya produktion över till arbetarnas speciellt skapade administration: Arbetarnas sovjeter, fabrikskommittéer eller arbetarförvaltningen av verkstäder och fabriker. Dessa sammanbinds på olika nivåer; kommun, distrikt och slutligen allmän och förenad förvalt- ning av produktionen. De skapas av massorna och är alltid under deras kontroll och inflytande. De förnyas ständigt och förverkligar idén om självstyre, verkligt självstyre för folket.

Enhetlig produktion, där produktionsmedlen och produkterna tillhör alla, som ersätter byråkrati med principen om kamratligt samarbete och slår fast lika rättigheter för alla arbetare, en produktion son styrs av de organ som står under arbetarnas kontroll, valda av massorna, det är det första praktiska steget mot förverkligandet av den frihetliga kommunismen.

KONSUMTION

Denna fråga kommer under revolutionen visa sig på två sätt:

  1. Principen för konsumtionsprodukternas tillkomst.
  2. Principen för deras fördelning.

Vad det gäller fördelningen av konsumtionsvaror, så beror lösningen framför allt på den mängd som finns, på principen om en målinriktad överenskommelse.

NOT Det är intressant att notera att dessa delar skrevs före "femårsplanerna", vid en tid när socialistisk planekonomi (även i deras leninistiska former) var helt okänd.

Den sociala revolutionen, som är helt upptagen med att återuppbygga hela den sociala ordningen, åtar sig också att tillfredställa var och ens behov av livsnödvändigheter. Det enda undantaget är gruppen av icke-arbetare, de som vägrar ta del i den nya produktionen av kontra-revolutionära skäl.

Men i allmänhet garanteras tillfredställelse av behoven för var och en i revolutionsområdet från den allmänna reserven av konsumtionsprodukter. Om det är dåligt med varor, delas de upp enligt principen om det största behovet, dvs i första hand till barn, invalider och arbetande familjer.

Ett betydligt svårare problem är att organisera själva grunden för konsumtionen.

Utan tvivel kommer bönderna inte att ombesörja alla de produkter som är livsnödvändiga för befolkningen från revolutionens första dag. Samtidigt har bönderna ett överflöd som städerna inte har.

De frihetliga kommunisterna hyser inga tvivel om det ömsesidiga förhållande som råder mellan arbetarna i stad och landsbygd. De menar att den sociala revolutionen bara kan förverkligas genom arbetarnas och böndernas gemensamma ansträngningar. Som följd av det kan lösningen på problemet med konsumtion i revolutionen bara vara möjlig med hjälp av ett intimt revolutionärt samarbete mellan dessa kategorier av arbetare.

För att upprätta detta samarbete måste städernas arbetar klass, när den tagit hand om produktionen, omedelbart fylla landets behov och bemöda sig om att skaffa de dagliga produkterna, verktygen och utrustningen åt det kollektiva jordbruket. De solidariska åtgärder som arbetarna visar när det gäller böndernas behov, kommer att utmana dem i sin tur till samma gest; att förse städerna med avkastningen av sitt kollektiva arbete.

Arbetar- och bondekooperationen kommer att bli de huvud sakliga organ som tillfõrsäkrar städerna och landsbygden dessa behov av föda och praktiskt material. När dessa kooperativ senare blir ansvariga för mer betydelsefulla och stadigvarande uppgifter, i synnerhet att tillhandahålla allt nödvändigt för att garantera och utveckla arbetarnas och böndernas ekonomiska och sociala liv, kommer de att omformas till ständiga organ för att försörja städer och landsbygd.

Denna lösning på problemet med försörjningen sätter proletariatet i stånd att upprätta ett permanent förråd av livsmedel, som kommer att ha en gynnsam och avgörande effekt för hela den nya produktionen.

LANDSBYGDEN

De främsta revolutionära och skapande krafterna för den agrara frågans lösning är, enligt vår mening, de arbetande bönder som inte utsuger andras arbetskraft - och det lönearbetande proletariatet på landsbygden. Deras uppgift kommer att bli att grunda nyttjandet av jorden på kommunistiska principer.

Liksom industrin är jorden som nyttjas och odlas av efter varandra följande generationer av arbetare, produkten av deras genensamma ansträngningar. Den tillhör också alla arbetande människor, inte ett litet fåtal. Eftersom den är arbetarnas oförytterliga och gemensamma egendom, kan jorden aldrig köpas, säljas eller arrenderas. Den kan därför inte tjäna som instrument för att utsuga andra.

Jorden är även den en slags folklig och gemensam verkstad, där vanligt folk producerar tillgångar som de lever av. Men den är det slags verkstad, där varje arbetare (bonde) på grund av vissa historiska förhållanden har vants att göra sitt arbete själv, oberoende av andra producenter. Medan den kollektiva arbetsmetoden är det enda möjliga sättet i industrin, är den i jordbruket inte den enda möjligheten nuförtiden. Större delen av bönderna odlar jorden för egen räkning.
När jorden och medlen för dess nyttjande tas över av bönderna, utan möjlighet att sälja eller arrendera ut, kommer formerna för användandet av den och metoderna för dess nyttjande (kommunalt eller familjevia) inte omedel bart att finna en fix och färdig lösning, som det gör i den industriella sektorn.

Det kommer att bli de revolutionära bönderna som själva slår fast de slutgiltiga villkoren för jordens nyttjande. Inga påtryckningar utifrån är möjliga i denna fråga.

Men eftersom vi anser att bara ett kommunistiskt samhälle, i vars namn den sociala revolutionen när allt kommer omkring skall göras, befriar arbetarna från deras ställning som slavar och utsugna och ger dem fullständig frihet och jämlikhet; eftersom bönderna utgör det stora flertalet av befolkningen (nästan 85% i Ryesland under den avhandlade perioden) och sådeles det agrara styre som de skapar kommer att vara den avgörande faktorn för revolutionens öde; och eftersom, slutligen, en privat-ekonomi i jordbruket, liksom i privat-industrin, leder till handel, ackumula tion, privat egendom och återupprättandet av kapitalet kommer vår plikt att bli att göra allt som krävs, från och med nu, för att underlätta en lösning av jordbruksfrågan på ett kollektivt sätt.

För det syftet måste vi från och med nu börja med en rastlös propaganda bland bönderna för att framhäva fördelarna med kollektiv jordbruksekonomi.

Upprättandet av en särskild bondefackförening kommer betydligt att underlätta denna uppgift. I detta avseende kommer tekniska framsteg att bli av stor betydelse, eftersom de underlättar jordbrukets utveckling och även förverkligandet av kommunismen i städerna, framför allt i industrin. Om industriarbetarna i sitt förhållande till bönderna inte agerar individuellt eller i avskilda grupper, utan som ett ofantligt kommunistiskt kollektiv som spänner över ìndustrins alla grenar; om de dessutom har klart för sig landsbygdens väsentliga behov om de som samtidigt förser varje by med vardagliga förbrukningsartiklar, verktyg och maskiner för att kollektivt nyttja jorden, kommer det att driva bönderna mot kommunism i jordbruket.


REVOLUTIONENS FÖRSVAR

Frågan om revolutionens försvar hänger även det ihop med problemet med "den första dagen". De viktigaste medlen för revolutionens försvar är i grunden att dess postitiva problem löses; produktion, konsumtion och jord. När dsssa problem väl lösts ordentligt, kommer ingen kontra revolutionär att kunnna ändra arbetarnas fria samhälle. Inte desto mindre måste arbetarna utstå en svår kamp mot revolutionens fiender, för att kunna upprätthålla dess konkreta existens.

Den sociala revolutionen, son hotar privilegierna och själva existensen för samhällets icke-arbetande klasser, kommer oundvikligen att uppväcka ett desperat motstånd från dessa klasser, som kommsr att ta formen av ett våldsamt inbördeskrig.

Som de ryska erfarenheterna visar är ett sådant inbördes- krig inte en fråga om några månader, utan flera år.

Hur glädjande arbetarnas första steg än är i början av revolutionen, kommer de styrande klasserna att behålla en enorm förmåga till motstånd under en lång tid. Under flera år kommer de att sätta igång offensiver mot revolutionen, för att försöka återerövra den makt och de privilegier de berövats.

En stor armé, militär teknik och strategi, kapital - allt kommer att kastas in mot de segerrika arbetarna.

För att bevara revolutionens erövringar, borde arbetarna skapa ett organ för revolutionens försvar, så att de gör motstånd mot den reaktionära offensiven med en styrka som motsvarar uppgiftens vikt. Under revolutionens första dagar kommer denna kämpande styrka att utgöras av alla beväpnade bönder och arbetare. Men denna spontana beväpning är bara av värde under de första dagarna, innan inbördes kriget når sin högsta punkt och de två parterna i kampen har skapat riktigt bildade militära organisationer.

I den sociala revolutionen är det mest kritiska ögonblicket inte under undertryckandet av makten, utan när den slagna regimens styrkor sätter igång en huvudoffensiv mot arbetarna, och när det är fråga om att trygga erövringar som angrips.

Själva karaktären hos denna offensiv, liksom inbördeskri gets teknik och utveckling, kommer att tvinga arbetarna att skapa beslutsamma revolutionära militära kontingenter. Dessa grupperingars natur och grundläggande principer måste beslutas i förväg. Eftersom vi förnekar de statliga och auktoritära metoderna att regera, förnekar vi också den statliga metoden att organisera arbetarnas militära styrkor, med andra ord principerna för en statlig armé som grundas på obligatorisk militärtjänst. Principen om frivillig tjänst, som överensstämmer med den frihetliga kommunismens grundläggande ställning, måste vara grunden för arbetarnas militära grupperingar. Avdelningar med upproriska partisaner, arbetare och bönder, som ledde den nilitära verksamheten under den ryska revolutionen, kan anföras som exempel på sådana grupperingar.

"Frivillig tjänst" och partisanverksamhet bör dock inte förstås i dess inskränkta betydelse, det vill säga som arbetar- och bondeavdelningarnas kamp mot den lokala fienden, där var och en handlar på eget ansvar, egen risk, inte samordnat genom en huvudplan. Partisanernas handlande och taktik under tiden för deras fullständiga utveckling måste ledas av en övergripande revolutionär strategi.

Liksom i alla krig kan inte inbördeskriget föras med framgång av arbetarna om de inte tillämpar de två grundläggande principerna för allt militärt handlande: enhet i operationsplaner och en gemensam befäls enhet. Revolutionens mest kritiska ögonblick kommer när bourgoisin marscherar mot revolutionen med en organiserad styrka. Detta kritiska ögonblick tvingar arbetarna att anta dessa principer som militär strategi.

Alltså, med hänsyn till de av militär och även kontra revolutionär strategi påtvingade behoven, måste revolutio nens väpnade styrkor oundvikligen grundas på en allmän revolutionär armé med ett gemensamt befäl och en gemensam operationsplan.

Följande principer bildar basen för denna armé:

  1. Arméns klasskaraktär.
  2. Frivillig tjänst (allt tvång kommer att uteslutas helt ur arbetet med att försvara revolutionen).
  3. Fri revolutionär disciplin (själv-disciplin); (frivil lig tjänst och själv-disciplin är helt förenliga och ger den revolutionära armén större moral än någon statlig armé).
  4. Den revolutionära arméns fullständiga lydnad under massorna av arbetare och bönder som representeras av arbetar- och bondeorganisationerna gemensamt för landet, som skapats av massorna i det ekonomiska och sociala livets kontrollerade delar.

Med andra ord: revolutionens försvarsorgan, som är ansvariga för bekämpandet av kontra-revolutionen, vid större militära fronter liksom vid en inre front (borgar- konspirationer och förberedelser för kontra-revolutionär handling), kommer att vara helt under arbetarnas och böndernas produktiva organisationers rättsskipning, som de underkastas och som de får sin politiska riktning ifrån.

Lägg märke till att armén inte får i sig själv betraktas som en principiell punkt, eftersom den bör ledas i enlighet med bestämda frihetliga kommunistiska principer. Den är bara följden av militär strategi i revolutionen, en strategisk åtgärd som arbetarna tvingas till på grund av inbördeskriget. Men denna åtgärd måste uppmärksammas redan nu. Den måste noggrant studeras för att undvika varje ohjälpligt bakslag i arbetet med att skydda och försvara revolutionen, ty bakslag i inbördeskriget kan visa sig vara katastrofalt för hela den sociala revolutionens utgång.


On to ORGANISATORISK AVDELNING

Back to Index


Return to The Nestor Makhno Archive

Other pages connected to this site:

Anarchist Groups & Organizations

An Anarchist Reader

L@ Pagin@ di nestor mcnab