De Frihetliga Kommunisternas Organisations-Plattform
FÖRETAL
Det är synnerligen karaktäristiskt att den anarkistiska rörelsen förblivit svag och ofta framscått som en liten händelse, en episod, och inte som en betydande faktor i historien om arbetarklassens kamp. Detta trots styrkan och den obestridliga positiva karaktären hos frihetliga idéer, trots rättframheten i anarkisternas sätt att oförskräckt möta den sociala revolutionen, trots heroismen och de otaliga offer som anarkisterna lidit i kampen för den frihetliga kommunismen.
Denna motsägelse mellan det postitiva och obestridliga innehållet i frihetliga idéer och det förfärliga tillstånd som den anarkistiska rörelsen befinner sig i, har sin förklaring i en mängd orsaker, vilka den vìktigaste är frånvaron av organisatoriska principer och praxis i den anarkistiska rörelsen.
I alla länder representeras anarkiströrelsen av flera lokala organisationer, som förespråkar motsägande teorier och praxis, utan perspektiv för framtiden och ett fortlöpande militant arbete. De försvinner vanligen, ofta utan att lämna det minsta spår efter sig.
På det hela tagen kan ett sådant tillstånd för den revolutionära anarkismen bara beskrivas som "kronisk allmän disorganisation".
Likt pest infördes denna disorganisering i den anarkistiska rörelsens organism och har drabbat den i decennier.
Inte desto mindre är det otvivelaktigt att denna disorganisering har sitt ursprung i en del teoretiska lyten, framför allt i en falsk tolkning av principen om individualismen i anarkismen. Denna teori förväxlas alltför ofta med frånvaro av allt ansvar. De som älskar att förfäkta "jaget", uteslutande med tanke på personliga nöjen, hänger sig envist fast vid det kaotiska stadiet i den anarkistiska rörelsen och hänvisar vid dess försvar till anarkismens oföränderliga principer och dess lärofäder.
Men de oföränderliga principerna och lärofäderna har visat oss precis motsatsen.
Kringspriddhet är ruinerande, en fast förening är tecken på Iiv och utveckling. Denna lag för samhällskamp gäller lika mycket klasser som organisationer.
Anarkismen är inte en vacker utopi, inte heller en abstrakt filosofisk idé, den är en social rörelse hos de arbetande massorna. Av denna orsak måste den samla sina krafter i EN ORGANISATION, STÄNDIGT AGITERANDE, SOM DET KRÄVS AV VERKLIGHETEN OCH KLASSKAMPENS STRATEGI.
"Vi är övertygade", sa Krapotkin, "att bildandet av en anarkistisk organisation i Ryssland inte alls inverkar menligt på den gemensamma revolutionära uppgiften, utan tvärtom är önskvärd och användbar i allra högsta grad." (Företal till Bakunins "Pariserkommunen", 1892.)
Inte heller Bakunin själv motsatte sig tanken på en allmän anarkistisk organisation. Hans strävan till organisering, liksom hans handlande i första Internationalen, ger oss tvärt om rätt i att se honom som en aktiv anhängare av just en sådan organisation.
Allmänt sett bekämpade alla aktiva anarkister all spridd aktivitet och strävade efter en anarkistisk rörelse, sammansvetsad genom enhet i mål och medel.
Det var under den Ryska revolutionen 1917 som behovet av en allmän organisation kändes djupast och viktigast. Det var under denna revolution som den frihetliga rörelsen visade upp som mest av sekterism och förvirring. Frånvaron av en allmän organisation drev många aktiva militanta anarkister till bolsjevikernas led. Denna frånvaro är också anledningen till att många andra av dagens kämpar förblir passiva och avstår från att använda sin styrka, som ofta är högst betydlig.
Vi har ett väldigt behov av en organisation, som samlar majoriteten av deltagarna i den anarkistiska rörelsen och i anarkismen hävdar en ALLMÄN OCH TAKTISK OCH POLITISK LINJE, som skulle tjäna som en ledstjärna för hela rörelsen.
Det är dags för anarkismen att lämna disorganisationens träsk, att sätta stopp för det ändlösa vankelmodet i de viktigaste taktiska och teoretiska frågorna, att resolut sätta sig i rörelse mot ett klart definierat mål, och att driva en ORGANISERAD KOLLEKTIV PRAKTIK.
Men, det räcker inte att slå fast det livsviktiga behoven av en sådan organisation, det är också nödvändigt att fastslå en metod för att skapa den.
Vi förkastar, som teoretiskt och praktiskt befängd, idén att skapa en organìsation efter "syntes"-receptet, dvs att återförena representanter för olika anarkistiska tendenser. En sådan organisation skulle, sedan den införlivat olika teoretiska och praktiaka element i sig, bara vara en mekanisk församling av individer, vilka var och en har sin mening om alla den anarkistiska rörelsens frågor, en församling som oundvikligen skulle splittras efter att ha stött på verklighetens grund.
Den anarkosyndikalistiska metoden löser inte problemet med en anarkistisk organisation, ty den ger inte företräde för detta problem, endast intresserad som den är av att tränga in i och få styrka från industriproletariatet.
Hur som helst, mycket kan inte uppnås på detta område, inte ens för att få fotfäste, om det inte finns en allmän anarkisktisk organisation.
Den enda metod som leder till en lösning på problemet med en allmän organisation är, enligt vår åsikt, att uppbåda aktiva kämpande anarkister till en bas med exakta ståndpunkter, teoretiska, taktiska och organisatoriska, dvs den mer eller mindre perfekta grundvalen, ett ENHETLIGI' PROGRAM. Utarbetandet av ett sådant program är en av huvuduppgifte- rna som tvingats på anarkisterna genom den sociala kampen under senare år. Det är denna uppgift som grupper med ryska anarkister i exil ägnat en stor del av sina krafter.
Den "organiserade plattformen" här nedan utgör en skiss, ett skelett till ett sådant program. Det måste tjäna som det första steget framåt för att samla frihetliga krafter till ett enda aktivt revolutionärt kollektiv, som kan kämpa: Anarkisternas Förening.
Det råder inga tvivel om att det finns luckor i denna plattform. Den har luckor, som alla nya, praktiska steg av någon betydelse. Det är möjligt att vi missat viktiga ställningstaganden, eller att andra behandlats felaktigt, eller att ännu andra är för detaljerade eller upprepade. Allt detta är möjligt, men inte av någon vital betydelse. vad som är viktigt är att lägga grunden till en allmän organisation, och det är detta mål som uppnås, i viss mån, genom denna plattform.
Det är en upppgift för hela kollektivet, Anarkisternas Förening, att bredda den, fördjupa den, att göra den till en bestämd plattform för hela anarkist-rörelsen.
På en annan nivå hyser vi heller inga tvivel. vi förutsätter att flera representanter för individualism och kaotisk anarkism kommer att attackera oss, med fradgan i munnen, och anklaga oss för brott mot anarkistiska principer. Men vi vet, att de individualistiska och kaotiska elementen med parollen "anarkistiska principer" menar politisk likgil- tighet och frånvaro av allt ansvar, som har orsakat mycket djupa splittringar i vår rörelse, och som vi kämpar med all vår energi och förbittring mot. Det är därför som vi lungt kan ignorera attackerna från detta läger.
Vi hoppas på andra kämpande, på dom som förblir trogna anarkismen, dom som har erfarit och lidit av den anarkistiska rörelsens tragedi, och smärtsamt letar efter en lösning.
Vìdare hoppas vi på de unga anarkister som fötts i den ryska revolutionens anda och från början hamnat mitt i konstruktiva problem, och som säkert kommer att kräva att positiva och organisatoiska principer förverkligas i anarkismen.
Vi inbjuder alla ryska anarkistiska organisationer utspridda i olika länder i världen, och även isolerade militanta anarkister, att förena sig på basis av en gemensam organisatorisk plattform.
Låt denna plattform tjäna som den revolutionära ryggraden, den samlande punkten för alla kämpande i den ryska anarkistiska rörelsen! Låt den bilda grunderna till Anarkisternas Förening!
Länge leve hela världens arbetares sociala revolution!
Dielo Trouda Gruppen
Paris den 20 Juni 1926
On to Allmän Avdelning
Back to Index
Return to The Nestor Makhno Archive
Other pages connected to this site: